RSS
Bild

Cazper From Dewmist

Här kommer lite fler biler på vår lilla valp Cazper från kenneln Dewmist och vår vuxna hund Oskar.

Det var igår som lilla Cazper kom hem till oss, allt har gått jätte bra och Oskar börjar smått ge sig till tåls med den lilla nykomlingen. Just nu ligger dem och sover tillsammans i ett hörn här hemma ❤️

  
    
 

  

 

Posted by on 12 januari, 2016 in Cazper

Leave a comment

Tags: , , ,

Cazper, vår nya familjemedlem.

Idag kom Cazper hem till oss.  

Vilken liten gosig rackare❤️

 

Posted by on 11 januari, 2016 in Geocaching

2 Comments

Min Gastric Bypass resa Del 1 (I skuggan av mig själv)

Hej.

Tänkte att jag skulle ta och berätta min resa när det gäller vikt och Gastric Bypass operation.

Jag har sen högstadie/gymnasietiden alltid varit överviktig.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Den dagen jag såg vågen visa över 130kg blev jag faktiskt väldigt chockad, jag hade då inte vägt mig på flera år och i mitt huvud så låg jag kvar på den vikt jag hade när jag vägde mig sist, vilket var ca 100-110kg. Men även om jag blev chockad så var det just då för tillfället inte något jag kände att jag måste göra nånting åt, jag hade ett bra liv och allt fungerade som det skulle. Det blev mycket godis/dricka och restaurang besök.

När jag nu själv ser tillbaka på den tiden och speciellt nu när jag går igenom bilder, så kan jag inte låta bli att bli lite äcklad. Hur kunde jag fortsätta i samma bana? Att banta och försöka gå ner i vikt fanns inte ens i mitt huvud, utan jag åt precis det jag ville och jag åt massor, det gick alltid ner lite extra och även om man mådde dåligt efteråt så var det värt det.

IMG_0840

Som i många andra fall så krävs det att nått radikalt händer i sitt liv för att man då försent ska inse att man måste göra någonting åt/ändra sitt beteende i livet. Jag hade inte tidigare märkt av min övervikt, då menar jag att jag hade faktiskt bra motion, jag mådde bra och jag orkade massor. Att tex ta sig upp på Åreskutan var inga som helst problem.

Åre caching Augusti 2010 044

 

Vänd punkten för min del var när jag blev singel. Det var tidigt hösten 2011. När jag efter det såg mig i spegeln så insåg jag att något måste göras, jag började äta helt annorlunda, slutade äta helt på kvällar och det blev små portioner. När jag inte tyckte att det sättet inte gav riktigt de snabba resultat på vågen som jag ville ha, så började jag istället för att sitta vid datorn, börja ta promenader.

IMG_0588

iPhonen och appen Runkeeper blev en stor hjälp för mig, jag la ut mycket information på facebook och gjorde även så att man kunde följa mina promenader. Det gjorde att jag fick pressen att fortsätta och viljan att hela tiden få bättre tid. På väldigt kort tid gick jag ner från 136kg till 118kg, jag ville ner mer. Jag köpte den dagen en Withings våg som la upp informationen på nätet. Detta för att få ännu mera press på mig eftersom mina vänner nu kunde se hur det gick för mig. Det var det som gjorde att det fungerade för mig, att få känna pressen men även den feedback som jag fick gav mig styrkan att fortsätta.

IMG_0590

Jag gick ner från 136kg till 105,9 på ca 5-6 månader, jag kämpade stenhårt och jag kände mig otroligt stolt över mig själv. Jag hade på den här tiden knappt ätit nå ”onyttig” mat alls, och dricka håll jag mig långt bort ifrån. Men i mars så kom nästa förändring i mitt liv, jag träffade min nuvarande sambo. Istället för promenader så blev det en mysig kväll i soffan och till det ville man ju självklart imponera med nån god mat och gärna nått gott till filmen. Var det inte mys i soffan hemma så blev det nån trevlig restaurang. I början så försökte jag hålla mig till lite mat och vatten, men ganska snart så ville man ju självklart ha nå gott att dricka till den goda maten och inte tusan ville jag väl lämna den goda såsen och pommesfrittsen på tallriken när jag betalat dyra pengar för måltiden.

IMG_0591

Promenaderna blev färre och färre och maten onyttigare och onyttigare. Men jag fortsatte hela tiden att väga mig med jämna mellanrum. Kurvan gick spikrakt uppåt, från mars-december så hade vågen gått upp till 118kg. Det nyåret så lovade jag att gå ner i vikt igen, jag började med promenaderna igen och kosten lades om till att knappt äta nånting.

IMG_0592

Kurvan gick återigen snabbt nedåt och i maj månad så visade vågen en vikt på 103kg. Mitt mål var att gå under 100kg, det sket sig återigen. Denna gång var det sommaren som kom, vi åkte på semester till Gotland i maj och direkt när jag kommit hem därifrån så drog jag och kompisen iväg på en Europa tripp. Jag var inställd på att banta då, men väl i Frankrike så var man ju bara tvungen att testa KFC och väl i Milano så fanns det ju så väldigt mycket god mat så det gick bara inte.

IMG_0593

Sommaren var här igen och det blev så klart en massa glass och restaurang besök igen, kurvan visade nästan spikrakt uppåt igen. Jag hade återigen misslyckats och jag kände mig besviken på att jag hade så otroligt lätt att gå upp i vikt igen. Det kändes som att det inte spelade nån roll hur mycket eller lite jag åt eller vad jag åt. Vågen visade rakt upp ändå :(

IMG_0477

Jag hade ju ibland fått höra ”ska du inte göra en operation”? och mitt svar var alltid, NEJ, jag klarar ju att gå ner utan. Men i och med sista bantningen så gjorde svärfar en Gastric Bypass operation, jag märkte hur enkelt och smidigt operationen gick och hur snabbt och enkelt han gick ner. Jag började bli kluven, skulle även jag försöka få en operation?

Jag fortsatte att tänka på det, men då jag inte är den som går till läkaren utan vidare så var det bara nått som låg med i tankarna. Men efter att ha känt mig rejält trött och sliten så tvingade min flickvän mig till läkaren för att ta prover, var jag bara sönderstressad på jobbet eller var det min snabba viktuppgång som hade nått med mitt mående. När jag gick till läkaren så hade jag inga planer på att nämna nått om en vilja att göra en operation, men när jag väl satte mig i stolen så var det nästan det första jag sa. Han försökte avråda mig ett par ggr men gick till sist med på att skicka en remiss till Uppsala.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ganska snart fick jag en tid för ett första besök i Uppsala, vi var ett väldigt stort gäng som satt samlat och det fanns både dem som var betydligt större men även några som var lite mindre än vad jag själv var. Det var ett bra möte där vi gick igenom hur allt skulle gå till, hur många fler möten man var tvungen att gå till och man fick självklart tillfälle att ställa frågor som vi hade. Det hela avslutades med en liten liten lunch som vi skulle äta på 20 minuter, detta för att vi skulle få se hur lite och lång tid man skulle få äta maten efter en operation.

IMG_0946

 

Jag var efter första mötet mer peppad än någonsin att få göra denna operation. Men det var långt kvar att gå, ytligare 4 möten till i Uppsala skulle genomföras. Det tog ca 2 månader innan jag fick tid till nästa besök viket var en sjuksyster och ville prata lite hur man mådde och hur man levde mm. På varje besök blev man utvärderad om man skulle få fortsätta till nästa möte eller om de inte tyckte att operationen skulle passa för just mig. Det var lika nervöst varje gång och man tänkte verkligen till innan man svarade på frågorna man fick. Mellan mötena så fick jag plötsligt en kallelse till sjukhuset i Västerås, jag hade ju kryssat i att jag kände mig trött ofta och att jag snarkade, så mitt i allt skulle en sån utvärdering oxå göras. Jag fick hämtade maskinen och fick sova med den en natt. Jag sov inge vidare den natten, för jisses så obekvämt det var. Testet verkade dock ha gått bra för jag hörde aldrig nått mer därifrån. Det gick ytligare 2 månader innan jag fick komma till en dietist, här skulle det planeras hur jag skulle lägga upp kosten efter operationen.

IMG_0539

 

Man fick ett papper att fylla i innan, även här försökte jag tänka till ordentligt. Detta tyckte jag var det svåraste och jobbigaste mötet. Jag skulle redan nu börja leva efter så som jag fyllt i och skulle få ett samtal snart där jag skulle berätta hur allting gick. Det var inte det lättaste att försöka börja leva efter den planeringen och det hela rann väl ut i sanden. Jag fortsatte med mina statoil korvar mm på dagarna och jag åt väldigt sällan. När väl samtalen kom och jag skulle berätta hur allting gick förklarade jag att allting gick hur bra som helst. Skulle jag ha varit Pinnocio så skulle näsan varit över 2 meter lång…… Ca 2-3 månader gick igen, denna gång var det dags att ta lite prover. Här tänkte jag massor med ggr att tänk om proverna inte är bra och att jag inte får nån operation.

IMG_1090 Men allt såg jätte bra ut och en remiss kunde nu skickas till Västerås för operation. Jag var överlycklig. Jag väntade och väntade, men jag hörde inget på flera månader. Fick reda på att remissen inte skickats från Uppsala, utan troligtvis blivit liggande mellan nå stolar. Sedan så hade ju Västerås Sjukhus flera månaders kö på dessa operationer. Tiden gick och jag började ringa runt för att höra om vårdgarantin, jorå det hade gått så pass lång tid så det kunde jag hävda. Ringde till sjukhuset och berättade som det var, de skulle återkomma inom några dagar, men redan efter 1 timme så ringde dem och sa att jag fått tid till Sophia hemmet och frågade om jag ville ha den tiden. Självklart ville jag det.

Om ca 2 veckor så skulle jag alltså till Stockholm för ett första besök. Väl på plats fick jag göra lite olika saker, först EKG, sedan prover och även ett samtal med läkare där en tid bestämdes. Vilken skillnad det var på detta privata sjukhus. Vilken service och man kom in tidigare istället för senare. Hur perfekt som helst. Jag hade på hela tiden aldrig fått nån uppmaning om att jag skulle gå ner i vikt, inte heller nått diet program som jag skulle hålla mig till. Men väl här så informerade läkaren att om jag kunde gå ner 5 kg innan operationen så vore det bra, men det lät aldrig som att det var något tvång.

IMG_1093

Operationsdagen kom, sambon skjutsade mig till Stockholm tidigt den morgonen. Jag skulle läggas in vid 08:00, väl på plats blev jag omhändertagen direkt, fick en näve med tabletter jag skulle äta och sedan fick jag lägga mig och vila. Inom 1 timme var dem och hämtade och körde ner mig till operationssalen. Jag var aldrig nervös utan jag tyckte mer det var en upplevelse och att det var väldigt häftigt. Det var ju faktiskt första gången jag blev sövd :) Och omhändertagandet man fick gjorde att man kände sig i väldigt trygga händer.

Operationen gick jätte bra, men jag var väldigt väldigt trött efteråt, hade lovat att ringa sambon när operationen var klar, men även fast telefonen låg precis bredvid mig så orkade jag inte sträcka ut handen och ta den. Jag somnade om och sov större delen utav dagen, lite senare på eftermiddagen kom dem och väckte liv i i mig och tyckte det var dags att jag skulle röra på mig. Jag var lite stel och hade börjat få lite ont, men klarade av att gå upp och kissa och röra på mig en liten bit innan jag gick och la mig igen. Lite senare ville dem att jag skulle ta en lite längre sväng. Dock blev den ganska kort då jag fortfarande var väldigt trött och att det vid det här laget hade börjat göra lite ont.

Journal

 

Hela tiden gjordes anteckningar och diverse tester och prover. Jag fick en trevlig farbror bredvid mig som skulle göra en knäoperation. Redan vid lunch nästa dag skulle jag få åka hem, dock så skulle man äta en soppa innan för att se att det gick bra att äta. Den soppan var vidrig, medan de andra runtomkring tvingade i sig den så låtsades jag att den var uppäten och när ingen såg så hällde jag ut det som var kvar. Den var så äcklig att det verkligen inte gick att äta upp allt.

IMG_1096

 

Vid ca 13:00 var sambon på plats utanför för att hämta mig, det var med lite små tunga steg jag tog mig mot bilen, man var rejält öm i magen och det tog i att behöva böja sig in i bilen. Snart var vi på väg hem mot Västerås igen och mitt nya liv skulle börja.

Mer om det nya livet kommer i del 2.

 

Posted by on 19 januari, 2015 in Blandat, Viktnedgång

10 Comments

Tags: , , , , , , , , , , ,